Inspiration

här ligger staden vi lånar för vårt spel

IMG_1144

Så helt plötsligt är det slut. I lördags hade vi sista föreställningen av Romeo Julia. Fy satan vilken kanondag det vart! Det är verkligen med blandade känslor jag säger hej då till denna produktionen. Jag är glad att slippa allt jobb och ansvar. För jag hade verkligen en hel del jobb runtomkring förutom själva teaterspelandet. Det har varit extremt tufft för mig emellanåt. Att bolla teatern med allt annat som pågått i livet denna vinter/vår var inte alltid så lätt. Känns otroligt skönt att få släppa taget om det där och landa som människa igen.

Men samtidigt så känner jag en enorm seperationsångest från alla de fantastiska människor jag lärt känna den här gången. Det är ju därför jag är med, för att få ha roligt med massa härligt och knasigt folk. Och jösses vad roligt vi har haft! Men mest av allt kommer jag sakna Kim Ederman och framförallt Mercutio (haha, såklart!), de rollar jag spelade. För i teatern lär man ju också känna sina rollkaraktärer på ett ganska sjukt sätt. Och det kommer nog dröja ett bra tag innan jag fastnar så hårt och blir så förtjust i en rollfigur. Att få chansen att spela en manlig, relativt populär karaktär, plus att som tjej få lära sig att fäktas, det hör liksom inte till vanligheten alla gånger. Och tack alla ni som hjälpt mig lyfta den rollen till något så bra (framförallt min egen lilla fanclub, ungdomarna, ni anar inte hur mycket det hjälpte), och tack alla ni som gav mig komplimanger för rollen.

Ja.. ni som inte tog er möjlighet att se den. To bad! Ni missade något helt fantastiskt och faktiskt något som inte hör till vanligheten på RoJ-teatern. Kan det ha varit bland det bästa vi spelat? Inte vet jag, men det var bland det bästa karaktärerna jag fått spela i alla fall (än så länge!). Nu är det dags för mig att ta tag i andra saker, vila och ta igen tid med mina vänner som inte hänger på teatern. Ciao!

IMG_1114

Annonser

andra sociala medier

IMG_0805 IMG_0804

Om ni saknar mitt vackra nylle går det att se skymten av mig på diverse andra sociala medier. Instagram ser man mig dels på min egen yowei eller på min teraters rojteatern. Gillar man RoJteaterns facebooksidor, roj-teatern men framför allt Romeo Julia, får man även där se skymten av mig ibland! Bara så ni vet.

Körkort

large

Tystnaden här betyder inte att jag gå sysslolös, snarare tvärt om. En av alla grejer jag pysslar med har i alla fall gett med sig. Jag har äntligen tagit körkort. Känns för jävla gött hörrni! Kan ha varit bland det värsta jag har utsatt mig för i hela mitt liv. Det där med att ta körkort är fasiken ingen lek.

Bland molnen

Det är ju bara ord skrivna på en textrad. Så tänker jag. Lite ord och lite text… men att skriva just de där orden är inte bara lite ord. Det har inte riktigt gått att få fram något. Någon som stått (står) mig mycket nära gick bort nu i december. Väldigt sorgligt… och väldigt konstigt.

26 år med dig och en månad utan dig. Går inte att förbereda sig på det och nu måste jag vänja mig vid att du inte finns på samma sätt längre. Kanske på ett annat sätt, men inte på samma.

Saknar dig!

figure out how to feel good, when I’m looking at something that makes me feel bad

Jag

Jag kan inte hjälpa att jag idag ser så mycket skit i vårt samhälle, det får jag på köpet i och med min utbildning. Som vi behandlar våra medmänniskor idag är upprörande. Vart är etiken och moralen? Människovärde? Idag har jag lite mer styrka till övers och jag tänkte dela med mig av den till en nära vän. Bara för att jag kan och vill. Inte för att jag tjänar massa pengar eller får karriärserfarenheter på grund av det. Shit vad konstigt va?! Anledningen till att jag tänker på det här är för att jag under en tid sett hur vården idag ser ut. Det handlar inte längre om att en individ blir drabbad för att det tar hundra år att få hjälp och för att det sker massa misstag (bara det i sig är egentligen upprörande). Helt plötsligt drabbas en hel familj. BARN!?!? Visserligen indirekt, men att mötas av en sådan arrogans från vården som jag fått vittna är skrämmande (jag är väl medveten om de fantastiska människor som också finns, och jag menar inte att det finn en individ att skylla på). Är det så vi vill att vården ska se ut i framtiden? Nedskärningar, skitlöner, oändliga väntetider. Inte konstigt att de som söker vård blir konstigt bemötta egentligen.

Men vet ni vad? Jag kommer säkert förstå att den väg vårt samhälle just nu tar är bra, så fort jag skaffar mig ett ”riktigt jobb”. Ja det är i alla fall det argumentet jag har hört ett par gånger nu. För med ett riktigt jobb kommer jag se fördelen med den politik som bedrivs. Jag tolkar detta som att jag kommer få mer pengar, i min plånbok. Inget jag i dagsläget behöver, men jag kommer säkert förstå när jag får ett ”riktigt jobb”.  Men ska jag vara ärlig så är jag riktigt tveksam till att jag någonsin kommer förstå hur ”vi” ibland behandlar ”de” som har det lite sämre än ”oss”, eller vem det nu är vi syftar till eller jämför med. Jag har dessutom lite svårt att tolka vad detta ”riktiga jobb” innebär då jag faktiskt har jobbat och pluggar ända sedan jag gick ut gymnasiet. Men det kanske inte handlar om att jobba på riktigt om du inte har en heltidstjänst? Det kanske inte betyder något att jag klarat mig i flera år och levt ganska bra? Det betyder kanske ingenting att jag tagit mig igenom en hel utbildning, fortsätter på masternivå, hinner resa, har möjlighet att ta körkort, bott hemifrån i X antar år, ansvarar för min mammas och min gemensamma hund, har möjlighet att leva ett bra liv, kan lägga undan sparpengar och samtidigt mår relativt bra. Det roliga i det hela är att jag dessutom i alla dessa år fortsatt att jobba, på samma arbetsplats, för att jag trivs där. Betyder inte det något? Jag är faktiskt bara glad och tacksam över att jag har ett jobb och fått vara kvar så länge.

Tids nog kommer jag vara den som möter alla människor som drabbas. Jag kanske får ett par hundralappar mer i lön men samtidigt kommer min arbetsbelastning öka betydligt mer än vad jag någonsin kommer få ut i pengar. Jag vill inte ha mer pengar om det betyder att jag inte kommer kunna göra ett ordentligt och bra jobb. Jag behöver inte mer om det är på bekostnad av andras hälsa och mående. Det krävs självklart en balans i allt. För mycket av det ena eller det andra är säkert inte bra. Men det här? Det mår finnas något bättre sätt.

Ber lite lätt om ursäkt för mitt oredigerade babbel. Men babbel är också bra ibland. Och bilden, som nästan blir lite komisk i sammanhanget, har egentligen inget med texten att göra ;).

aw på vigårda

Vigårda1 Vigårda2 Vigårda3 Vigårda4

Igår mötte jag upp några vänner för en lite aw på Vigårda. Så härligt att ses igen då det var jäkligt länge sedan. Massa tentor har liksom gjort det svårt att hitta tiden. Vigårda var supermysigt om man bortser från den fruktansvärt starka hamburgaren jag åt (ska dock poängteras att jag är super känslig mot allt som är starkt). Annars var miljön mysig, goda drinkar och inte alls särskilt dyrt!

girl talk

Nars1

Jag verkligen avskyr att försöka hitta nya produkter till ansiktet. Om något ”går snett” så är det ju typ omöjligt att dölja det. Någon produkt som huden inte tål får helt plötsligt förödande konsekvenser eftersom det hamnar i ansiktet. En foundation med fel färg vet nog dom flesta är sjukt onajs. Under ganska lång tid har min hud varit helt ur balans så nu har jag varit tvungen att ta mig an djungeln av foundations för att hitta en som är lite mer täckande. Just nu testar jag den på bilden. Fick med mig nr 4 hem men den är i heelt fel färg. Fick ett prov med nr 2  också vilket är mycket mer i min nyans så jag måste gå och byta till den istället. Jag blir ju nästan genomskinlig under vinterhalvåret.

Detta kan tyckas vara ett ganska obetydligt problem men jag tror (eller egentligen tror jag inte, jag vet) att många känner igen sig. Jag slås av hur knas jag tycker det är att jag bryr mig, att jag måste sminka mig så fort jag ska in till stan på grund av lite hudproblem som jag fått sen jag slutade med p-piller. Detta är ett helt nytt fenomen för mig. Helena som inte bryr sig om vad andra tycker, som har pondus och självförtroende? Så sjukt att yta ska vara så viktigt. Så sjukt att jag måste, i alla fall försöka, se lite ”snygg” eller ”fräsch” ut. Jag är så inne i normen att jag inte ens tänker på det när jag sminkar mig. ”Jag gör det ju för min skull. För att jag mår bra av att se lite pigg ut”. För min skull? Ha!

Innan dessa hudproblem kom brydde jag mig knappt alls. Gick till teatern, skolan och jobbet utan smink. Har alltid haft en ganska felfri hud. I stort sett aldrig några problem. Men även då satt jag ibland och försökte dölja något. Även om det var betydligt mer sällan. Kanske mörka ringar under ögonen eller för röda näsvingar. Är det inte det ena problemet så är det det andra som ska döljas. Usch vad mycket det är som ”måste” döljas. Listan kan ju göras hur lång som helst. Jag är så trött på det men ändå ska jag snart sätta mig ner vid min spegel och börja täcka ett ansikte som samhället har bestämt är ”mindre perfekt”. Jag ska göra mitt yttersta för att ”passa in” i normen. För det är det vi gör för att passa in i mängden, i gruppen och i denna sjuka värld. Och ändå är jag inte egentligen arg på ”denna värld”, jag är arg på min hud. Det är så skevt. Så skevt.

Detta är min irritation på att jag känner att jag måste slösa dyrbar tid OCH pengar på att leta foundation trots att jag tidigare har haft en jag verkligen tycker om. Men den funkar inte längre!!!!! SKEVT! Funderar starkt på att sluta sminka mig helt. Så onödigt.