Det här med att vara jag

Ibland får jag lite prestationsångest över den här bloggen. Låt mig berätta varför:

Dels är jag inom bara ett par veckor ”akademiker”. Ehh… betyder det att jag alltid måste skriva korrekt? Oroa er inte, kommer ej att hända! Detta ska inte vara ett forum för skrivkramp och textångest men tanken slår ju en så här på dörrposten till ”det nya” livet som en ”kvinna” med 210 högskolepoäng. Att skriva ut mina poäng så där var inte ett försök att skryta utan snarare ett tappert försök till ironi. Snarare en känsla av ”vad fan kan jag bara för att jag har allt det där på ett CV nu?”.

Sen är det så att jag umgås i kretsar med människor med en ”enorm” kreativitet och förmåga. Detta kan självklart diskuteras men min känsla är i alla fall så. Skådespelare, debattörer, andra akademiker, sångare, musiker, författare och fan hans moster. Överdriver något men ni fattar poängen. Ibland känns det som att jag alltid (när jag väl gör något) måste ha skyhöga åsikter, vara nyskapande, smart, kreativ samtidigt som jag ska vara lite konstig, djup och intressant. Svårt att hålla reda på alla ”krav” som ibland lyser igenom bland bekanta jag har. Det känns ibland som att man inte är något om man inte har någon slags talang (gud vad jag stör mig på min massiva konsumtion av ordet man btw, det har dessutom varit min akilleshäl genom hela utbildningen).

En annan anledning till prestationsångesten här i bloggen är på grund av att jag inte skriver precis det jag vill alla gånger utan lite mer vad ”ni” vill höra. Försöker vara lite normal av någon anledning. Lets face it, jag är inte normal! Ingen är normal och alla är olika! Samtidigt så försöker jag alltid vara positiv vilket leder till att jag utesluter att skriva om vissa saker som kan anses vara negativt. Anledningen till det är för att jag tror och vill att vår värld ska börja se på allt lite mer ljust och då måste ju även jag göra det. Vi är himla duktiga på att se det hemska hela tiden och det är inte min filosofi. Idag sa exempelvis en föreläsare att livet är skit tufft och pissigt, vi vänjer oss. Jag håller inte alls med! Livet är vad vi gör det till och jag tycker att det är fantastiskt. Självklart har livet sina fläckar men utan dom hade vi ju inte lärt oss lika mycket eller kunnat ta oss till en annan plats i livet. Jag trodde människan strävade efter att vara lycklig men med tanke på det som händer runt om oss och det som händer i världen vill jag mest säga ”jäkligt skumt sätt att sträva efter lycka”.

Det finns så mycket fint här i världen! Jag tycker, som ni redan vet, att respekt och vänlighet tar en långt. Att vara positiv och glad (på riktigt, inte fejkglad) tar en på en fantastisk resa. Jag är så glad över att jag känner och säkerligen kommer få lära känna fler underbara människor som känner likadant som jag! Fokus på dom och inte på dom där bekanta! Sedan är jag så otroligt tacksam över att jag är jag, livet blir så mycket enklare och roligare så!

Annonser

One comment

  1. Tycker det du skriver är jätteintressant oss akademiker i mellan ;) skämtåsido. Jag känner ju likadant, alla är altlid så jäkla duktiga och det kan vara rätt jobbigt, men som tur är känner jag få personer som gör exakt det jag gör, vilket är tur. Men en annan sak jag tänkte på som jag faktiskt läste om härom dan var att de människor som strävar efter att vara lyckliga är olyckligast. Till skillnad från de som bara lever på :) Men jag förstår absolut vad han menar, ju mer vi accepterar att livet inte är en dans på rosor desto lättare blir det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s